Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tapper själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— »Första gång, jag såg henne» — berättade
doktor Krister, min vän arkeologen — »var i
en mörk herrgårdsvestibul. Jag hade kommit
dit, skjutsad i flott ekipage, vid tiotiden på kvällen.
Den halftimmesturen bara från stationen och dit,
i mulen sensommarskymning öfver detta vida,
oändliga, sofvande kustlandskap, hade på en
gång uppfriskat mina af järnvägsresan tröttkörda,
nerdammade yttre sinnen — och fyllt mitt inre
med en obeskriflig dysterhet. Tryckande kunde
den icke kallas, det var snarare som ett starkt,
ljuft döfvande gift. Där fanns inga rikt lummiga
bokdungar mellan vågiga fält, som hemma i min
bygd, inga pilvallar, inga hvita gårdar och slott.
Besynnerligt vresiga och snedblåsta träd —mest
rönn och oxel — här och där en förkrympt ek,
— och grå, låga stugor, i fyrkant byggda längor,
med stengärden om. Skoglösa berg drogo en
dunkel kedja rundt vidden, men borta i den
bleka västern kunde hafvet anas som en
skugglik evighetsgräns. Ja, muntert var det inte för
min blick. Väl framme vid gården, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
