Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barnasinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
BARNASINNE
— Visst ska vi det, ja — instämde frun,
nickande med sitt lilla grålockiga, solbruna
hufvud mot Dids blekskära ansikte, som vände sina
runda, hyacintblå ögon ifrigt frågande mot den
ene efter den andre. — Janne blinkade likaså
kort gillande genom första rökskyn från sin
ny-tända snugga:
— Det gör ni rätt i, fast jag hinner inte gå
med. Men det gör ju mindre, när Låge...
Då afbröt kandidaten, hastigt, låtsadt
likgiltigt:
— Tja! — Jag vet inte, — hvad ska vi där
och göra?
Modern och fästmön bytte en häpen blick.
Fru Boman inföll:
— Men kära Låge, ni lofvade ju sist.. .
— Ja, och just i dag passar det så bra!
Medan Olle är hemma — förklarade Dicl lugnt,
men öfvertygande.
Olle på Rissberga var löjtnant, ställets, ja,
traktens erkände rolighetsminister. Han och Låge
hade många liffülla minnen tillsammans; det rätt
breda ärr, som missprydde Lages vackra anlete,
hörde på sitt sätt till dem. Han skulle en gång
rida — rida grensle — på Olles älsklingshund,
den präktige Mock, men fick i stället ett bett i
kinden. Detta hade dock icke kapat
vänskapsbandet. Det ville mera till — eller också mycket
litet. Ty sådan var Låge Broman.
Nu satt han ett ögonblick moltyst, med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
