Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ansvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
ANSVARET
om —. Ja, hvad kunde icke drabba öfvergifna
unga människor i denna hatfulla värld ? Och
skulle icke han ta vara på sin broder? Hvem
skulle eljest göra det!
Axel smög huttrande uppför Hildings trånga,
mörka trappa; han hade tyckt sig skönja
ljusstrimmor vid gardinens kanter i broderns fönster.
Men det kunde vara lyktskenets förtoning från
gatan. — Nej, det stack lampsken ur nyckelhålet.
Axel knackade, lugnt, välbekant. Han visste, att
Hilding kände den signalen. Men — den
besvarades af obruten, ihärdig tystnad.
— Hallå, det är jag! — höll han på att
ropa, då en knappt anad hviskning inifrån
hejdade honom. En underlig, skamsen och öm,
och ändå icke afundsam, tvekan kom Axel att
böja sig ner mot nyckelhålet och varsamt kika
dit in.
Hilding satt i soffan och på hans knä —
den smärta flickan. Hon hade ett litet skrämdt
leende i dragen, som voro öppet fagra, med
stora milda ögon och stor, mjuk mun. Den
unge målarens kraftiga ansikte var magrare än
förr, men hans blick af solbelyst sjö strålade
skalkaktigt och han bet sig i läppen; pannan
rynkades varnande mot flickan. På bordet framför
dem låg ett tudeladt äpple, några nötter och en
ask cigarretter.
— Också en kvällsvard en sådan kväll som
denna! — tänkte Axel, kväfvande en suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
