Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Omaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMAKA
339
Kvällen, samma dag, skulle det dansas i
hotellsalen. Ada och doktorn brukade alltid
deltaga. Bengt ville öfvervaka, hur patienterna
efterlefde hans föreskrifter — och Ada var vilcl
i dans. Men denna afton förklarade han sig
ohågad att gå dit ner. Fästmön hade kommit
för att hämta honom i det gamla posthuset, där
han bodde. Två stora, men låga rum på vinden
var det, han innehade, fönstren vette mot hafvet,
men trädgårdens väldiga lindar skymde utsikten
och gåfvo skugga, svalka och vindsus i stället.
Det var ett ljufligt näste. De brukade också
säga till hvarandra, att där skulle de velat bo
samman hela lifvet ut. — Bengt låg på soffan,
i skjortärmania och utan krage, när Ada steg
in. Hon dröjde häpen midt på golfvet, och
skrattade:
— Fy, en så’n sömntuta! Kom jag och
väckte dig?
— Ä — nej. Visst inte.
Han såg i alla fall litet besvärad ut. Ada
fortfor:
— Men hvad behagas? Tänker du gå så
där klädd på soarén ?
— Hm. Jag — går inte alls dit, mitt barn.
— Hvad vill det säga? I morse tyckte jag
du sade: — och i kväll ska’ vi dansa igen! —
Ska’ clu nu också börja med nycker!
— Hvarför inte! — — Han sträckte på sig,
öfverdrifvit lättjefullt. Ada gick sakta bort till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
