Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖSNINGEN
351
— Annika är poet — mumlade den
godlynta, endast skenbart buttra Betty Weinert, utan
att lyfta sitt linljusa, pincenezmissprydda hufvud,
som kanske en vacker dag skulle smyckas mecl
den segrande kunskapens lagerkrans.
— Det är väl därför jag gör så dåliga
journaler — suckade den lilla medicinskan och sköt
ut underläppen, för att ögonblicket efteråt med
händerna på rygg som ett välartadt barn trippa
längs de belamrade väggborden.
Albrekt kunde icke tänka sig något mera
äkta, fullödigt kvinnligt än denna lilla smidiga
gestalt, detta kanske litet för breda, men friskt
skära ansikte under riktburrigt, mörkbrunt hår,
som lätt duggade ner öfver de stora, djupt
blå-grå ögonen.
— De hade varit bjudna till tésupé hos Betty
i hennes hem den där vackra höstkvällen.
Naturligtvis träffade de Annika där. Hon höll
just på och lärde Bettys tolfårige herr bror att
dansa pas de quatre, och Betty satt vid pianot,
närsyntare och fumligare än någonsin på
laboratoriet — då kandidat Albrekt trädde in i den
lilla gammaldags borgerliga salongen. Han blef
mycket hjärtligt mottagen, ej endast af
värdfolket, utan också af Annika. — Genom Betty,
och äfven och kanske mer genom en annan,
visste hon ganska mycket om denne unge man,
och det var idel fördelaktiga, idel
aktnings-bjudande saker, hon låtit sig berättas. Att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
