Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktade deras artilleri en förödande eld mot bergets topp. Jag
säger er, det var ett verkligen obeskrifligt skådespel, ett
dundrande och pipande, ett kväsande och rasslande högt öfver
våra hufvuden. Detta förfärliga järnregn varade flere
timmar, men gjorde ingen skada, vi lågo ju som räfvar bakom
våra stenmurar. Då natten inbröt, tog det slut med
kanonaden.
Kort före klockan två på morgonen — jag sof, om man
kan kalla ett halft vaket, halft sofvande tillstånd för sömn
— hette det plötsligt, atfc engelsmännen ryckte an. Det var
också sant och nu började det värsta, jag någonsin varit
med om. Vi gnuggade sömnen ur ögonen, togo reda på våra
gevär och läto trupperna komma på tvåhundra meters afstånd.
En man till häst stod plötsligen framför mig knappa hundra
meter från förskansningen. Han gaf med högljudd stämma
några order, just som jag hörde Cronjes röst bakom mig.
Strax därpå smällde första skottet och sedan följde ett
verkligt hagel af skott. De mörka skuggorna framför oss, som
till slut vuxit till stora mörka fläckar, lyste och försvunno.
Sedan började ett skriande och springande bakåt och inom
en kort stund var det åter lugnt och stilla som förut
framför oss.
Snart därpå bröt dagen in och granathaglet började
ånyo. Med en hemsk sång slogo lydditskotten ned, slitande
upp jorden framför och bakom oss, men vi stannade lugnt
kvar och gåfvo ej minsta lifstecken ifrån oss. Detta varade
tre hela timmar. Slutligen dök infanteri upp och gardisterna,
kraftiga, vackra karlar ryckte an. Spränggranaternas
öron-slitande buller hade nästan bedöfvat oss, och den timslånga*
knäliggande ställningen på hårda marken hade tagit oss rätt
mycket, alla våra lemmar gjorde ondt, men ögat var kiart och
handen lugn. Åter läto vi trupperna komma rätt nära, så
att vi kunde se hvarje småsak på engelsmännens uniform och
äfven urskilja ansiktena. Då råkade engelsmännen in i våra
dolda taggtrådsnät och hela led blefvo hängande på dem, som
räfvar i en räfsax. Nu gaf Cronje tecknet, våra gevär smällde,
och våra kulor sjöngo dödssången för de fastsittande britterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
