Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 72 —
VETRAVATI.
Jag ser hur svårmodet adlat har
hans anlete — förr det blott vackert var!
FÖRSTE HOFMÄNNEN.
Han liknar demanten, hvars rätta glans
först slipningen röjer, fast dold den fanns
i stenen!
De draga Big åt sidan.
DUSCHYANTA
närmar sig som en sömngångare.
Sakuntala, fagraste blomma,
förgäfves du kom med blickar fromma
och klappade på mitt hjärtas dörr. —
Ack, jag kände dig icke igen från förrl —
Du kunde ej väcka mitt hjärta — nej,
men nu har det vaknat till bittraste ve
och ropar ditt namn och finner dig ej.
Hvar är du? Får aldrig jag mera dig se?
Här vill jag hvila och sorgset smeka
med blicken din afbild, lianen den veka. —
Blommor, som doftade, solljusprydda,
fåglar, som jublade kring vår hydda
och som vi berusade lyssnade till,
finns ingen af er, som mig yppa vill
hvar hon dväljes, den älskade flydda?
Finns ingen af er, som Sakuntala såg?
VETRAVATI
stiger fram till honom.
Herre konung!
DUSCHYANTA
blickar upp.
Du, Vetravati!
VETRAVATI.
Som gärna
vill söka att lätta er sorgsna håg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
