- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
44

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 44 —

Men med alla dessa nva människor kunde Greta aldrig
riktigt komma till rätta, och som hon förut fruktat för sina
barn, sä började hon vara rädd för dem. Måns Bengtsson
hade ställt så till, att det var arrendator», som skulle svara
för undantaget, och mor Greta såg, att denne icke betraktade
henne med blida ögon. Hon låg honom till last, alla
människor låg hon till last,

En dag var ingen mer än arrendatorn hemma. Han bull på
med att laga taket, och han hade bedt gamla Greta att komma
in i stugan och göra opp eld i spiseln, till dess att hans
hurtru skulle komma hem.

Mor Greta gick därinne och pysslade vid spiseln, när
bon hörde Eriksson ropa på benne, att hon skulle komma ut.
Hon tyckte det lät på rösten, som om ban vore kvar oppe
på taket, och hon tyckte nog, det var litet besynnerligt. Mén
bon släppte ändå, hvad hon hade i händerna och gick ut i
förstugan. Just som hon kom så långt, att hon skulle stiga
ut på trappan, fastnade hennes koftärra i låset på köksdörren,
som stod öppen. Hon vände sig om för att få loss tyget,
men i detsamma hörde hon ett brak ute på trappan, så att
hon förskräckt sprang fram för att se, hvad det var.

Midt på trappan låg en stor kullersten. Och när Greta
såg u]>]), mötte hon Erikssons ansigte, som lutade sig ner
öfver takrännan och med ett underligt uttryck betraktade
henne.

I en blink förstod Greta allt. Han hade rullat ned
stenen just i det ögonblick, då han trodde, att hon skulle komma
ut på trappan. Det skulle se ut som en händelse, och hade
hon endast kommit ut ett ögonblick förr, skulle stenen hafva
träffat henne i hufvudet och dödat henne.

Hon tordes ingenting säga, gick bara öfver gården in till
sig och stängde sig inne. Sedan den dagen vågade hon sig
aldrig upp till boningshuset, och (ini nätterna låg hon vaken
i en ständig fruktan, att någon skulle komma in och slå ihjäl
henne, därför att hon var för gammal.

Men ändå kom inte döden. Ännu i många år lick Greta
se den gamla linden knoppas och dess blad falla af. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free