- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
53

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 53 -

Hon kunde aldrig glömma, hur hon kände sig till mods,
när mannen ett par timmar efter scenen bakom halmstacken
kom in i köket till henne och utan att säga ett ord satte sig
vid bordet. Hon väntade hvarje ögonblick att han skulle
fråga henne, hvarför lion stått och lyssnat, och hon kände en
iskyla i alla leder vid tanken på, hvad hon skulle svara.
När han setat en stund, frågade ban i stället, om inte
kvällsvarden snart var färdig. Hon spratt till vid ljudet af hans
röst, och hon svarade som i sömnen, ^tt gröten strax var
kokt. Hon kunde aldrig få den tanken ur sina tankar, hon
tänkte på den, så ofta hennes man tilltalade henne, och hon
plägade sig själf med den misstanken, att han visste allt
ändå, fast han, som hon, ej ville tala om det.

Han hade då inte förändrats? Han var i grund och
botten densamma, som ban hade varit förut. Det var bara
tillfälle, som fattats honom, för att de gamla lustarna i
ohäj-dad fart skulle bryta ned, hvad åren och hon hade rest upp
som en skiljeinur mellan honom och hans förgångna lif.
Han var den samma, som han alltid varit, och nu skulle
hans vildhet bryta fram med en kraft som aldrig förr. Hon
skulle se, hur den lade hans och hennes lif öde, och hon
skulle bara kunna stå och se på. Ingenting skulle hon förmå
göra för att hålla honom tillbaka.

Men lion kunde ju taga lifvet af sig.

Långsamt smög sig den tanken öfver henne, och som en
yttersta nödvändighet genomkylde den hela hennes kropp.

Hon kunde ju taga lifvet af sig.

Dö. — Slitas bort ifrån bela ohyggligheten. — Komma
ifrån alltihop.

Hon låg vaken flere timmar på natten och tänkte därpå.
Hon smög sig ut på trappan. Nattluften var sval, och det
var skumt. Men hon kunde i alla fall mycket väl se hela
sjön som låg nedanför backen. Bara några steg till. så kunde
hon gå ned i ekan och ro ett par årtag, och så kunde det
vara gjordt.

Hon gick ett par steg på sina bara fötter fram öfver
gården. Hon frös, ryckte häftigt till och stannade.

— Gossen kunde hon inte lämna. Gud i himmelen, gossen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free