Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 75 — t
Och på sista tiden teg hon i allmänhet för att inte reta
honom. Ty hon fruktade hans lynne, och grollet mellan fyra
väggar är det säkrast att icke framkalla.
Den sista snöstormen hade varit i nio dygn. Det var
ett arbete att komma till brunnen efter vatten. Det var ett
arbete att hugga ved och bära in den. Det var ett arbete
att komma in i ladugården till kon för att göra rent och ge
henne föda. Det var ett arbete att bära mjölken från
ladugården och in i stugan. Och det var ett arbete att skotta
snön ifrån trappan, så att. dörren icke skulle bli alldeles
igenmurad.
I veckor hade de båda gamla setat instängda.
Dagarnas enformighet hade kommit tiden att gå fort, så att ingen
af dem kunde förstå, att de varit insnöade så länge. Och
ändå voro de särskilda timmarna så ändlöst långa, att det
ibland smög sig en tyst förskräckelse öfver de båda, som
bodde afskilda i den igensnöade stugan.
En kväll tog veden slut, förr än de hade tänkt.
Lampan vågade de icke tända för ofta. De sparade på oljan
som på ett nöje, hvilket de icke ville se alldeles upphöra.
Och Söderberg måste ut i mörkret för att ta in mera ved.
Han dröjde länge ute, och Stina började känna sig
ängslig i stugan, som var nästan mörk. Ett par tallpinnar lågo
och glödde på spiseln. Eljest var det kolmörkt i alla vrår,
och endast fönstren syntes, därför att de voro täckta med
snö, och det hvita glänste i mörkret. Den gamla gumman
tyckte, att en timme hade gått, och hon började undra, hvad
Söderberg gjorde så länge ute. »Det kan väl aldrig ha händt
något», tänkte hon, och hon kände sig rädd som ett barn,
hvilket är instängdt i mörkret. I förskräckelsen började hon
att mumla böner, utan mening och utan sammanhang,
förskräckt för den osynlige fiende, som lurade utanför. Ilon
ville inte öppna dörren och se efter, för att inte släppa in
kölden i stugan. Inte häller ville hon tända lampan; ty om
Söderberg fick se det, så kanske han bara blef rasande. Men
förskräckelsen lämnade henne icke, den jagade upp hennes
inbillning, så att hon såg syner i ensamheten, och i sin ån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
