Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars gick fram och talade en stund vid sin hustru. De
talade tyst och länge, och under hela tiden sutto de andra
utan att se opp, skenbart sysselsatta med andra tankar.
Till sist vinkade Lars åt en liten satt karl med små,
plirande ögon oeji stubbigt kindskägg, som satt vid bordet.
»Du får väl gå med, Johan», sade ban.
Johan var bror till Lars i Byn. Det var en liten orolig
geschäftsman, som bodde än här och än där. Han gjorde
dagsvärken, handlade med får och lånade ut pängar på ränta.
Någon fast plats hade ban aldrig kunnat behålla, och fast
han icke var alldeles utblottad, kallade honom folk i motsats
mot brodern för Fattig-Johan. När han inte hade något
annat för sig, var han van att få bo hos brodern, och det hade
därför också blifvit en vana, att när något skulle uträttas,
som låg utanför de vanliga sysslorna, eller som ingen annan
hade lust med, så skickade man alltid Johan.
Fattig-Johan reste sig från stolen, lugn och resignerad,
som om han hela tiden hade tänkt, att det ändå till sist
skulle bli hans lott, och började göra sig i ordning för att
ge sig af. Han satte röck ofvanpå skinntröjan, såg efter, om
det fans tobak i tobakspungen, och tog till sist ur ett hörn
en p]unta, som ban stoppade i innanfickan.
»Vill inte Söberberg hvila sig litet först och ta en kopp
kaffe till?» frågade Lars.
Jo, kaffet ville han nog ha, men hvila sig tordes han
inte. Gumman kunde ligga och dö, medan han var borta,
och det kunde han inte glömma i hela sitt lif, om det hände.
De hade ju lefvat ihop i öfver fyratio år, och då var det
väl inte för mycket, om ban var hemma hos henne, nu, när
det gälde. Lars’ hustru kom in igen, och lion gaf
Söderberg-rätt och tillade, att de skulle ge sig af med detsamma, så
att de kunde vara säkra på att komma hem, innan det blef
mörkt.
Men nu kom det svåraste. Döden liar sina fordringar,
men lifvet har också sina, och Söderberg hade ännu en sak
på hjärtat, som det var nästan ännu värre att komma fram
med. Och det var, att ban ville låna litet kaffe och olja.
Ty det såg smått ut med, att det de hade, kunde räcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
