Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 87 — t
Och så började ban att tala om begrafningen. Det var
ju rakt omöjligt att veta, hur man skulle ställa med
begrafningen, nu när snön låg så högt, så att en ensam karl
knappt kunde ta sig fram öfver skogen. Och därom voro
alla ense. Men så sade Lars, att det var inte vardt att tänka
på begrafningen, förrän gumman var död. Det kom man
också öfverens om. Och sedan hon hade funderat en stund
och letat i gömmorna, kom gumman Lars fram med ett
belt skålpund kaffe, och olja i en bleckkruka. Hon bad
Söderberg hålla till godo. Han behöfde inte betala igen det.
För när människan har sorg och svårigheter, måste andra
vara hjälpsamma. Och fast Söderberg hade ledsamt att tänka
på, kände han sig riktigt glad öfver det. Ty fast andra dö,
måste man ändå själf lefva.
Hemvägen var lättare. De båda männen gingo under
tystnad efter hvarandra i Söderbergs gamla spår. När de
kommo in i skogen, sade Söderberg:
»Kan undra, om gumman lefver?»
»Det är inte godt att veta», svarade Fattig-Johan. Men
som om ban tyckte, att han bort svara något mera tröstande,
tillade ban:
»Nog gör hon det alltid.»
När Söderberg kom hem, slog lian först noga af sig snön
utanför och gick sedan in i stugan. Han såg bortåt sängen,
och ban blef helt förvånad, när ban fann den tom. Han
erfor en känsla, som af besviken väntan. Kanske var det
ändå ingenting farligt med hustrun? Kanske var hon uppe
igen och hade gått ut till kon för att inte vara ensam? Det
var besynnerligt ändå, tänkte Söderberg. Men han hade så
noga satt sig in i, att nu skulle hon dö, att han nästan kände
detta nya uppslag som en tonibet.
Då hörde han en svag röst, hvilken skälfde som i
frossa:
»Ar det du, Söderberg?»
Han vände sig 0111 och lick se hustrun, som satt
uppkrupen i spiseln. Hon lutade sig mot muren, och de bara
fötterna, som hon höll mot elden, stucko fram under täcket,
hvilket hon svept omkring sig. Det gråa håret hängde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
