Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om och om igen, när han känt sig böra tänka på sitt
syndiga hf ocli på evigheten, som kom efteråt. Men han kunde
inte komma sig för med att i sina tankar kalla gumman för
syndig, som han så ofta gjort förr. Hon hade aldrig haft
tron, och hon hade inte velat följa honom på möten. Men
hon hade varit honom en god hustru i hela lifvet. Att hon
var gammal, rådde inte hon för och ingen annan häller.
Läsa för henne ville ban inte, inte ens nu, efter hon aldrig
hade brytt sig om att läsa. Kanske skulle bon själf be
honom, och då kunde ban alltid göra det. Han kände sig bara
rådlös mot döden, som arbetade på att förgöra hans gamla
hustrus lif. Och han fick en oklar känsla af, att hon borde
få dö, som hon själf ville. Men säga henne något, det ville
lian. Och ban grubblade öfver, hvad han skulle säga henne.
Skymningen föll mer och mer öfver det lilla rummet,
där det var alldeles tyst. Hustrun andades så sakta, att det
knappast var hörbart för någon af de två, som sutto och
väntade på, att döden skulle komma. Johan hade tändt sin
pipa och satt tålmodigt på en stol vid spiseln, medan han
lät tobaksröken i korta stötar blanda sig med röken från
vedpinnarna, som i ett skarpt drag gick upp genom
skorstenen. Och det hördes inga andra ljud än den svaga
snarkningen från tobakspipan och urets knäppar, hvilka läto hårda
och entoniga, som om hvarje slag berättat om det korta
niänniskolifvet, hvilket med hvarje sekund kommer närmare
döden. Omkring den låga bädden, som stod längst in i det
mörkaste hörnet, var det full skymning. Endast Söderberg
kunde ibland se den gamlas ögon, när hon slog upp dem
liksom för att se efter, om hon ännu fans kvar ibland de
lefvande människorna på jorden.
Ute hade det börjat snöa igen. I starka, häftiga slag
drefs den yrande snön af östanvinden rätt emot dörren, som
skakade på sina gångjärn, och genom en öppen spricka
släppte den skarpa luften in i stugan. Vindflöjeln utanför
gnisslade och vände sig, när de häftiga vindstötarna kastade
honom åt olika sidor. Och genom fönstret såg det ut, som
om ett hvitt hvirflande moln hade omhvärft huset och
sträfvade att lyfta det bort i sin tätnande massa.
Gernandts Folkbibliotek. I. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
