Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 107 —,
viel stranden. Dörren till den ena stod öppen. Han steg in
och lade sig ined hufvudet mot sin påse på golfvet och
somnade ifrån hungern, som gnagde honom.
I sömnen hade han en underlig dröm. Han såg en liten
aldunge, som växte omkring ett djupt och trångt kärr, i
hvilket en dragoxe hade sjunkit ned, så att gyttjan steg honom
högt upp på ryggen. Han har ett ok öfver manken, och i
dyn bakom honom släpade ännu tömmarna. Det arma djuret
gjorde fruktansvärda ansträngningar för att komma opp, dess
rygg krökte sig krampaktigt och gång på gång ljödo dess
ängsliga bölanden med ett doft ljud, som berättade 0111
dödsångesten.
Plötsligt såg det ut, som om bela den lilla aldungen
ynglat fram människor. De kommo ur hvarje buske, smögo
sig fram bakom hvarje träd, och de bildade en tätt sluten
krets kring den grop, i hvilken den förolyckade dragoxen
kämpade för lifvet.
Men ingen af dem alla rörde en lem för att hjälpa
honom. En bel mängd af nyfikna och likgiltiga ögon tittade
fram bland alarnas klibbiga blad. Det var bönder och torpare,
gamla gråhårsman och kraftiga pojkar. Alla buro
arbetsdräkter och pratade lifligt med hvarandra. Där fanns kvinnor
också. De kommo barhufvade och med uppkallade ärmar,
mjöliga i ansiktet, som om de hållit på att baka bröd.
»Akta er», ropade de. »Han kan göra oss illa.»
Och de sprungo bort igen, sedan de mättat sin
nyfikenhet. Männen stodo kvar, och de äldste af dem skakade sina
hufvuden.
»Det är inte lönt att hjälpa honom», sade de. »Han
går genast dit igen.»
De försvunno en efter en, dungen blef tom, och oxen
råmade i dödsångest efter de bortgående.
Då tyckte drömmaren, att det plågade djurets krafter
började mattas, dragoxen arbetade icke längre på att komma
upp, gungfiyn slöt sig samman öfver hans hvassa rygg.
Råmandet upphörde, det blef tvst i skogen, och i den
svällande gyttjan sjönk det ensamma djuret, till dess att endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
