- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
109

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Hvem i helvete har gett dig lof att ligga här?» sade
bonden.

Erik Boman satte sig opp. Drömmen susade ännu i
hans Öron, o el i skamfiat lyfte ban sin påse från golfvet,

»Jag gjorde väl ingen för när med att ligga här»,
sade han.

»lTt med dig», röt bonden.

Landsstrykaren svarade ej. Han rätade ut sina trötta
lemmar,, hvilka voro styfva af de hårda bräderna, och smög
sig med långsamma steg upp till landsvägen. I dörren till
sjöboden stod bonden och såg efter honom.

Öfver den låga skogen hade solen gått opp, och dess
sneda strålar lyste på den däfna marken, glittrade i sundets
blåa vågor och glänste i landsvägens ljusa dam. som rördes
oj)]» af den gåendes fötter. En sakta sunnanvind blåste honom
i ansiktet och öfver en åker drillade en ensam, osynlig
lärka.

Den tid, han strukit omkring på landsvägarna för att
söka arbete, hade förändrat Erik Boman. Själfva hans
hållning var icke längre densamma, Den var slappare, och
ansiktet hade fått ett mera förvirradt uttryck, som om detta
ändamålslösa sökande från dörr till dörr hade beröfvat honom
all lifvets spänstighet och kraft att bryta sig igenom de
väggar, hvilka alla stodo upptimrade så fast och säkert,
liksom enkom för att mota honom. Mer än någonsin gick han
ur vägen för alla, och när bonden sparkat honom upp ur
hans korta sömn, skulle det ej ens ha’ fallit honom in att
sätta sig till motvärn. Vek om hjärtat, gick ban framåt
landsvägen, med en känsla af sorgbunden ensamhet, en stor
tryckande känsla af ensamhet. Ingen dörr stod öppen för
honom. Hvem som ville, kunde sparka honom undan som
ett oskäligt djur.

Hvad var det för fel med honom egentligen? Hvarför
ville ingen människa ta’ emot hans arbete, när han kom och
erbjöd det? Hade ban kanske begärt något orimligt betaldt?
Nej. Kunde han inte arbeta lika bra kan hända som alla
dessa lata drängar, hvilka gingo och drönade bakom plogen
och af lättja bestulo sina husbönder på halfva arbetet? Hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free