Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 112 — t
»Nu är han så usel, han kan bli», tänkte ban. »Har
han eller hans föräldrar syndat, så har han fått sin lön, och
ban ska gå och gå och höra på vällingsklockorna och känna
matlukten ända ute på landsvägen, men inte kunna få
något med.
Hvarför kunde han ej gå in och be’ om mat i dag lika
väl som annars’? tänkte han. Det är detsamma i dag,, som
det alltid lnir varit, Det är inte så roligt att tigga, förstås.
Men alla ska’ vi väl lefva. Det är en underlig karl, den där
Erik Boman, som inte kan ta’ sig fram i världen. Den ena
arbetar, den andra tigger, den tredje stjäl. Det är också ett,
sätt. Då slipper man åtminstone att kröka på ryggen och
göra sig till hund för ett ben.
Ilan hade kommit ner på alfvaren. Solig och ödslig låg
den i middagsdagern. Det korta gräset hade börjat få en
skiftning i svag ljus grönska, och det glittrade i vattenpölarna,
som ännu lågo kvar, sedan snön smält bort. 1 klart ljus låg
bela slätten, där telegraftrådarna försvunno i fjärran, och
marken svntes höja sig mot horisonten som om man sett ut
öfver en sjö. Långt bort skymtade gårdar och stugor. Mot
synranden tecknade sig två jättelika väderkvarnar, hvilka
tycktes skjuta opp emot den blå himmelen. Och öfver bela
denna stora ödslighet lyste vårsolen varmt och förrädiskt
med ett ljus så strålande och gladt, som om aldrig aftonen
skulle komma, när solen gick ned.
Helt nära vägen ett litet stycke in på alfvaren låg en
annan, mindre väderkvarn. Den var grå och förfallen, såg
ut som ett gammalt öfvergifvet ruckel. Vandraren tog af
ifrån stora landsvägen och gick fram mot kvarnen.
Försiktigt undersökte han den nedifrån. Några halfruttna
trappsteg ledde dit upp, och dörren stod öppen. Men vår
man vågade ej gå in af fruktan att möta någon.
Han stod stilla nedanför den och stirrade upp mot den
öppna dörren. Hans hjärna var förvirrad af trötthet ocli
tankar, som evigt gingo i samma cirkelgång. Hvad ban
egentligen sökte i denna gamla kvarn, begrep han inte själf.
Men han hade ingen tanke på att vända om, ville bara in,
om för att sofva eller tillfredsställa någon besynnerlig slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
