- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
114

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 114 — t

låg en liten grå stuga, och utanför densamma gick långsamt
en liten krokig gumma, hvilken mödosamt tycktes släpa på
något tungt, och försvann bakom knuten.

Vandraren stod alldeles stilla, och hans blick syntes
liksom växa fast vid denna låga byggnad, från hvars långa
skorsten en blå rök hvirflade opp.

Det gick en skakning genom den långe, magre mannen,
och ban tog sig åt pannan, som för att jaga bort en tanke.
Men som gripen af en förtrollning, stod han kvar, och
ögonen vändes åter med samma stirrande uttryck mot den
lilla kojan på backens krön. Hans näsborrar vidgades, och
en hjärtklappning öfverfall honom så starkt, att han satte
sig ned af fruktan att svimma. Han talade halfhögt.

»Det har gått långt med dig, Erik Boman. Mycket
långt.»

Ensamheten föll öfver honom som något oerhördt
tryckande. Som skogsbo, hade ban aldrig förr sett någon slätt,
och bela tiden ban vandrat på Oland, hade denna slätt följt
honom som något ohyggligt, hvilket ingaf honom fruktan.
Det gjorde ondt i hans ögon, att ständigt se så långt bort.
och den öde beden hade icke den lugnande ensamhet, som
bor i skogen. Han saknade det vyssjande ljud, som susar i
träden, och detta vidsträckta fält, hvilket låg så platt som ett
stelnadt haf. göt oro i hans blod och kom honom att
oupphörligt vända sig om, som om han varit förföljd af någon
hemlig fiende. Den gjorde honom belt beklämd, och han
kände sig så liten och ensam, som om lian varit ett barn,
hvilket oförvarande kommit bort från sin mor.

Han steg ned ur kvarnen och ämnade af gammal vana
gå vidare utåt landsvägen. Men ban kunde belt enkelt icke.
Det var som om en osynlig makt fjättrat honom på denna
punkt af den öde slätten, där ban bara såg en ensam koja
teckna sitt låga tak mot sundet, som gick blott i vester. Han
sjönk ner på den torra gräsvallen, och med ens föreföll det
honom, som om allt, hvad han kunde minnas, allt hvad ban
hittills upplefvat, sjönk bort i ett djupt mörker, och han låg
ensam kvar, så tom på tankar, som hans moder födt honom
till världen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free