Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 115 — t
Endast en känsla lefde inom honom: alla hade stött
honom bort; ingen ville veta af honom.
Han låg på marken och slet i det korta gräset, medan
denna ensamhetens förtviflan marterade honom, och känslorna
stego inom honom som bubblorna höja sig i kokande vatten.
Med ens kommo hans tankar att vända sig kring den
gamla gumman som han sett försvinna bakom stugans knut.
Det föreföll honom som om denna gamla gumma vore det
enda lefvande väsen, han nu visste om —- utom sig själf.
Och det förvånade honom nästan, att några steg längre bort
fanns kanske en annan, hvilken liksom han själf icke visste,
hur hon skulle kunna lefva.
Och hon hade ändå så kort tid kvar. Så litet som han
sett henne, förstod ban ändå, att hon måste vara mycket
gammal. Och trots detta satt hon här ute på alfvaren och
tänkte inte på annat, än hur hon skulle få lifvet att räcka
så länge som möjligt. Liksom han själf, hade hon kanske
ingen glädje däraf. Men ändå ansträngde hon sig för att
behålla detta lif, som icke bjöd henne någon glädje, endast
arbetet att hålla ut så länge som möjligt.
Det är besynnerligt», fortfor ban i samma tankegång,
»att hon kan lefva. En gammal ton- gumma, som är så
svag, att hon stapplar sig fram. Hur kan hon lefva? Tänk,
hvilken massa af mat hon måtte ha proppat i sig, om man
räknar ihop under en sjutti, kanske åtti år. Hvem har gifvit
henne allt hvad hon behöft? Hur har hon burit sig åt för
att alltid skaffa sig tak öfver hufvudet och mat, efter hon
kan lefva än? Inte kan nå’n ha’ gått och gifvit henne.
Nej, så dumma är inte människor. Hur kan hon ha orkat
med att dag ut och dag in skaffa sig födan, när det är så
svårt och så många, som slåss om den?»
Han blef liggande kvar på marken, medan solen
långsamt dalade mot vester, och hennes heta middagsstrålar
förvandlades i stilla aftondager. Men ban märkte icke, att tiden
led, och han rörde sig ej, förrän skymningen låg tung öfver
alfvaren, och en kall luft väckte honom till verkligheten och
tvang honom att stiga opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
