Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 140 —
golfvet, slog hiinderna emot hvarandra, så att det hördes i
hela huset ocli tjöt oupphörligt:
— Där är den förbannade konan. Hvad har du med
mig och göra du? Hvarför går du och pratar smörja på
kyrkbacken om mig och Hilda du? Har du inte sagt något,
säger du? Ljuger du till på köpet? Håll käften, säger jag.
Det rör dig inte, Katarina. För nu skall jag tala vid Lena, jag.
Han sänkte rösten och talade tystare:
— Jaså, du säger, att jag ligger hos Hilda du; akta
dig, för jag kanske vet lika godt om dig, du. Och jag skall
lära dig, ta mig helvete, skall jag inte det.
Flickan jämrade sig, sä att det hördes ända ut på gården.
Den ena efter den andra af husets folk störtade till och
åsågo uppträdet. Somliga försökte lägga sig emellan, och
somliga gåfvo Karl August rätt.
— Nej, var vettig, nu, Karl August. — Infe ska du
göra så där. — Släpp flickan, vet jag. Hvad tänker du ta
dig till?
-—- Nej, det är rätt, Karl August. Oe henne du. Hon
är alltid så led i mun.
Karl August var aldeles vild. Ruset, som han förut
beherskat, bröt nu fram, och vreden, som ammats af tanken
på att ej få tillträda gården, fick luft af denna anledning,
som eljest säkert ej skulle hafva berört honom als.
Flickan jämrade sig och grät. Hon hade vridit sig lös och
flytt undan in i hörnet vid spiseln. Där satt hon nästan på
spiselhällen och höll händerna för sig i ångest. Karl August
var alltid på det sättet, när han blef retad eller full.
Han sprang fram emot henne. Det hördes ett tungt
slag, ocli flickan skrek högt:
Hjälp, hjälp!
Men ingen rörde sig. En del tyckte nog att det var
skamligt, men flickan var icke omtyckt på gården, och ingen
ville gifva sig i gräl för hennes skull.
Karl August stod midt på golfvet, svor och skrek,
oupphörligt upprepande samma ord och uttryck.
— Det är lögn, säger jag, en förbannad lögn. Och
djäflar i min själ, om jag behöfver tåla det utaf en så’11 där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
