Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 160 -
konturer framträdde svagt och osäkert. Som en rund, gul
boll syntes solen genom dimman, ocb öfver vattnet sväfvade
hvita tappar som fantastiskt trasade tyllremsor. I lätta hopp
jagades de af morgonvinden bort öfver den blanka, kalla
vattenytan och fördes in mot skogskanten, där de splittrades
mot de mörkgröna topparna, till dess de som en lätt, nästan
osynlig imma försvunno i rymden.
Erikson tog till årorna och rodde rakt fram mot den
hvitgråa muren, som vek undan, ju längre ban kom, medan
solen växte och växte och skickade allt tätare och tätare
knippor af strålar ned genom töcknet. Ute på sjön såg han
... när han steg ned i ekan ...
närmast omkring sig en vid, öppen ring af vatten och där
bortom den glesnande kransen af grått och hvitt, genom
hvilken landens konturer stucko fram. Alt vidare blef
synkretsen, allt mer höjde sig dimman, och till sist blef den
stående som en tät, mörk mur långt ut till hafs.
Erikson rodde jämt och lugnt utan att se sig om, som
den gör, hvilken känner hvarenda vrå af farvattnet, och som
af sig själf vände ekan genom de små smala sunden och flöt
fram, som om hvarken stenar eller grund funnos till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
