- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
165

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 165 -

häller ha annat att ta till än ett fattigt bondgårdsarrende,
där det inte fans skog en gång. För då, när han kom till
ålder, var ju den rothuggen utan någon nytta för dem, och
vinden från sjön skulle utan hinder blåsa fram öfver fälten
med storm och kyla.

Han gick långsamt vägen uppför, men när han kom till
backen, som ledde upp till stugan, då höll han på att sätta
sig ned för att åtminstone få vänta en stund.

Men det föll honom in, att det inte blef bättre för det.
Det var som att draga ut en tand. Det var bäst, ju förr
det blef gjordt. Endast det, att svedan skulle sitta i längre
efteråt.

Han slängde upp grinden och gick in på gården.

Det var ingen där och ingen i fönstret. Försigtigt och
sakta gick ban in i stugan. Där stod hustrun och höll i
handen en drypande härfva ullgarn, som hon doppat i ett
ämbar med färg.

Hon släppte den och gick fram till Erikson, som utan
att se på henne stillsamt gick till fönstret och lade mössan
ifrån sig.

— Nå!

Han svarade icke genast, sökte efter något sätt att säga
det på en omväg.

-— Nå, hur är det, Erikson? Du kan väl svara mig,
vet jag.

Och hon skuffade till honom med baksidan af
hand-lofven. för att ban ej skulle få färg på söndagsrocken.

Han fann inte mer än ett enda uttryck, det samma,
som han ej velat ut med genast.

— Den var såld förut, sade han lågt och utan att se
sig om.

Tea gick ett steg baklänges och satte sig vid bordet.

Erikson vände sig om. Han hörde, bur hustrun grät.

— A ja, sade han, det förstås. Men jag förtjänar
altid litet på att hugga skogen och köra ned den till sjön
0111 vintrarna.

Men Tea grät, så att tårarna runnö en efter en utför
hennes kinder. Hon gick bort och torkade af sina händer,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free