Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unga kvinnan påskyndade sina steg, i det lion
ängsligt såg åt det håll, där tjockan steg ifrån hafvet. Med
skärgårdsbons instinkt förstod hon betydelsen af denna vind.
visste, att den skulle föra fara med sig.
— Ah. herre Gud, — sade hon sakta. — Åh, herre Gud.
Hon gick snabbare och snabbare, gick, fastän den hastiga
gången plågade hela hennes kropp, och fast barnen tyngde
på hennes af sjukdomen svaga armar. Hon såg ställe efter
ställe, som låg vid vägen. Men med läppar, sammanbitna af
trots, gick hon förbi. Ty hon kunde ej en gång till ligga
främmande till last med dessa barn, som ingen i bela
världen mer än bon ville kännas vid.
Och som hon gick, började snön att vräka ner. Den
kom icke längre i lätta, mjuka flingor, hvilka sakta gledo in
i trädens barr eller stilla täckte den frusna jorden. Den kom
i massor, den yrde i stora moln omkring henne, så att den
hämmade andedrägten och tvang henne att stå stilla för att
pusta ut. Den lade sig tung öfver hennes fötter och tornade
upp sig tvärs öfver vägen i höga drifver, som hon måste
vada igenom, under det att hvarje steg pinade hennes
medtagna kropp.
Och medan hon då vandrade framåt, omtöcknades
småningom hennes sinnen. Det gick upp för henne, hur
förfärligt ensam hon var. Andra kvinnor klemades det med, när
deras stund var kommen. De hade en varm bädd att hvila
i och en vänlig hand som strök deras panna, när den var
våt af feberns svett, hon ensam jagades ut i snön, och hon
tyckte, att dessa barn började tynga henne, att hon aldrig skulle
orka att ensam bära dem ända fram. Hade hon fått hvila
sig en stund, hade det funnits en annan som bara ett
ögonblick lyft bördan från henne, ban skulle fått misshandla, slå,
piska henne, och hon skulle ändå ha följt honom, därför att
ban sörjde för hennes barn, och därför att utan honom skulle
hon ej orkat bära dem ensam. Men nu! Som hon nu gick,
skulle hon ensam gå också genom lifvet. Barnen skulle växa
upp, de skulle bli större och större, hon skulle segna i snö
för den börda som tryckte henne mot jorden, och 0111 hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
