Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11)4 —
Kiuige» var en vacker man på endast omkring
tjugufem är, och hans ansikte var blekt. Han hade klara blå
ögon ocli ljusa mustascher öfver en mun, hvars uttryck var
melankoliskt, snarare än hårdt. Detta uttryck hade sysselsatt
pastorn mycket, ty ban kunde icke förlika sig med tanken,
att en man, hvilken mördat en människa, ej skulle hafva
åtminstone något i sitt yttre, hvilket kunde tyda på att ban
var förhärdad i brottet. Anuu mindre kunde pastorn förstå
uttrycket i fångens ögon. Ty dessa voro blå ocli irrande
och buro pä ett uttryck, som om den hjärna, hvars språk de
skulle tala, varit försänkt i evigt grubbel. Öfverhufvud måste
pastorn säga sig själf, att allt hvad ban såg ocli allt hvad
ban iakttog, på det bestämdaste stred emot, hvad ban skulle
ansett vara sannolikt, om ban hört historien berättas och sökt
bedöma den på afstånd.
Men allra mest förvånade det pastorn, att ban icke
kunde göra ens det ringaste intryck på fången genom att försöka
tala till honom om hans offer. Här hade pastorn trott sig
hafva funnit en punkt, som måste vara öm, och han hade
därför försökt att vidröra den för att därifrån finna en väg
direkt till den brottsliges hjärta. Men just på denna punkt
hade fången visat sig vara som allra mest oåtkomlig. Icke
med en min förrådde han, att detta samtalsämne var honom
ens obehagligt. Medan pastorn talade, satt fången stilla och
.såg envist bort. Det var pastorn omöjligt att en enda gång
fånga hans ögon, hvilka oaflåtligt ocli utan att blinka tycktes
stirra in i ett okändt djup. Ett ögonblick hade
själasörjaren till ocli med tyckt sig se, att ett flyktigt leende
öfverflög fångens drag, och pastorn frös af ångest. Han fick
den förfärliga föreställningen, att fången hånlett ät sitt eget
brott. Men i samma nu var uttrycket borta, och envist
stirrande mot en punkt, som ingen mer än ban själf tycktes
kunna skönja, uttryckte fångens drag samma oåtkomliga,
rufvande svårmod, som förut trotsat både religionens ord och
prästens brodersinne. Öfvergången var sä hastig, att pastorn
trodde sig hafva sett fel, och att leendet aldrig existerat.
Pastorn såg allt detta, medan ban låg vaken i sin bädd,
ocli glömde att läsa vidare i det exemplar af Teologisk Tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
