Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— inn —
fästman var en burgen man. Han förtjänade psngar, och
lian skulle hjälpa oss, därför att han älskade henne.
Fången vände sig plötsligt 0111 och såg på den unge
pastorn.
Ni måste tro mig, sade ban häftigt, Hon var en
ren och god kvinna. Hon älskade honom bara allt för mycket,
Hon kände icke till svek själf, och därför kunde hon inte
tro på något sådant bos andra. Det är icke något
märkvärdigt med deuna historia, och ingen kan kanske se denna
historia ocli allt hvad som tilldragit sig, med samma ögon
som jag. Hon blef emellertid hans, innan han var bunden
vid henne med lagens band. Jag minns det, som 0111 det
var i går. Hur sorgligt det blef hemma, ocli hur ondt det
kändes! Allt som tiden led, blef hon blekare och mera sjuk.
Ilon väntade på bref — ifrån honom. A, hvad jag ännu
kan minnas, hur hon väntade. Ilon satt tyst och med
vidöppna ögon och stirrade ut i den tomma luften, satt så, så
ofta vi talade om detta bref — som aldrig kom. Så kom
den dag, då hon låg på sjukbädden och födde sitt barn.
Sitt och lians. Då kom brefvet. Det stod inte mycket däri,
herr pastor. Men det dödade henne. Hon fick feber, och
efter en dag var hon död. Hon kom aldrig så pass mycket
till medvetande, att hon kände igen oss andra och fick säga
oss farväl.
Allt detta är icke mycket att tala 0111. Det har händt
flere än henne. Det vet jag nog. Men aldrig har det händt
någon, som mindre förtjänat sitt öde. Och aldrig har någon
legat på sin dödsbädd så ren och skär och med en hvitare
panna. Ser ni. herr pastor, detta minns jag tydligare än
något annat, och detta vill jag berätta er. Där låg hon på
bädden, vi hade lagt blommor omkring henne på lakanet,
och hennes händer hvilade mot det hvita lärftet, hvitare än
det underlag, på hvilket de lågo. Min bror och jag voro
inne i rummet, Han var då femton år och jag var tolf. Vi
gräto icke, herr pastor, vi sörjde ej. Men som pä en vink
af någon annan sträckte vi händerna mot hvarandra, och
våra händer hvilade på hennes döda kropp. Han. som var
den äldste talade först, och på hans ord svor jag med min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
