Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 207 -
lian icke pä annat än allt ondt, som människor gjort honom
genom hela hans lit’. Han tänkte icke längre på fadern och
brodern. Han tänkte på brodern ensam, och alltmer och
mer växte inom honom den tanken, hur brodern bestulit
honom på allt, som en gång varit hans. Karl Johan skulle
få ärfva gården. Karl Johan skulle bli rik, aktad och ärad,
och Per skulle sitta i sin stuga till döddagar, smida hästskor
och laga spadar och knappast ha så mycket som ett fattigt
potatisland, däri ban kunde skörda sin egen potatis. Det
gick månader, ocli det gick år, medan ingenting af allt detta
förändrades, Per blef grå i skägget, och hans liv blef allt
blekare grå. Och under tiden blef hans fader gammal, och
lians yngre broder gick hemma på faderns gård och styrde
och ställde, som rådde han om alltsammans.
Under detta blef l’er alltmer rädd. Han var till sist
icke rädd endast och allenast för brodern, ban var skygg för
alla människor. Talade ban vid någon, kunde ban plötsligt
bryta af midt inne i samtalet, kasta en misstänksam blick
på den, med hvilken han talade, och så tvärtystna, som om
ban ämnat säga något farligt och tappade modet att tala.
Kom någon och sökte honom, kunde det hända, att den
besökande fann dörren stängd utifrån med hänglås, och medan
ban vände 0111 och gick utför gångstigen, syntes Pers stora,
skäggiga ansikte betrakta honom genom rutan. Ofta, när
bullret af vagnshjul hördes på vägen, gick Per bort öfver
slätten, steg öfver gärdesgården och gömde sig i skogen, till
dess att vagnen rullat förbi. Folk sade, att ban var konstig,
men huru han blifvit konstig, hade di’ flesta för länge sedan
glömt. Ty Per var nu femtio år gammal, och hans fader
lefde ännu.
•Så hände det en sommardag, att Per upptäckte, att han
behöfde kupa sin potatis och att ban borde köra sten för att
fylla ett par hål, som kommit af ålder i byggningens
stenläggning. Han stod och stirrade på detta hål i
stenläggningen, och ban kom att tänka på att ban icke hade ens en
häst att köra efter några stenar från skogen. 1’å gården fanns
godt om hästar, och Karl Johan begagnade dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
