Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 210 —
smällande och slitande ljud. Och med ens mindes lian
tegelhögen som låg framom vedboden. Männen kastade med
tegelstenar, säkert hoppade de och svuro. Per tyckte sig
nästan se dem, ocli denna mörka skräck, som hopat sig öfver
lians lefnad, tycktes samla sig i dessa vilda tjut, hvilka hotade
honom till lif och lem.
Hela tiden stod Per stilla och lyddes. Hans förfäran
var så ytterlig, att han för intet pris skulle vågat gå sina
motståndare till mötes. Han stod endast stilla, medan
svettdropparna trängde fram på hans panna, och rädd som ett
skrämdt djur, var han beredd att vända 0111 och smyga sig
undan inåt skogen.
Då hörde han plötsligt, huru rösterna ett ögonblick
sänkte sig. Det lät, som om de rådgjort 0111 något, som om
deras raseri för ett par minuter stillats, och så hörde lian
tydligt steg, som nalkades. Det låg en kulle mellan hans
stuga och den plats, där han stod, så att i början kunde ban
intet se. Men efter en stund syntes broderns hufvud komma
upp öfver kullen. Det följdes af ännu ett, och Karl Johan
kom gående mot sin bror, följd af gårdens dräng, en 1’. <1.
gardist, soiVi blifvit afskedad för slagsmål och superi, en
hård, elak och farlig man, som Per fruktade mera än alla
andra.
Som fjättrad vid marken stod Per stilla. Järnspettet
höll ban i hand, och instinktlikt höjde ban det i jämnhöjd
med sitt eget hufvud. Han skulle velat ropa på hjälp, men
vågade icke. Han skulle velat fly. men kunde ické. Han
stod blott stilla och såg brodern med långa, ifriga steg komma
allt närmare, och allt blodet frös af ångest i hans kropp.
Nu var stunden kommen, (få de, som beröfvat honom allt,
också skulle taga hans lif, och om Per i denna stund vågat
eller kunnat, hade han satt sig ned och gråtit i förtviflan.
Men han vågade ej ens det. Han stod blott stilla, med
spettet höjdt öfver sitt hufvud, och skrek:
— Kom inte hit! Kom inte!
- Jag ska’ ge dig för att komma, din hästtjuf, svarade
Karl Johan.
— Kom inte liit! sade l’ei\ Det blir en olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
