Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 228 —
Och så satte hon sig i soffan ocli föll i tankar, under
det modern hackade köttet, som hon högtiden till ära köpt
på torget för att göra biffar af.
Hon hörde på det enformiga hackande ljudet, men kom
sig ej för att gå fram ocli hjälpa modern. Steklukten af
smöret, som fräste i pannan, uppfylde rummet. Det var ett
hvitt täcke på sängen, och i fönstret stod ett glas med
blåsippor. Elin såg på modern och följde tanklöst hennes
rörelse, när hon lade biffarna i pannan och flyttade på dem
med knifven. Och hennes ögon fingo en fuktig, drömmande
glans, och en liten glimt af ett leende flög då och då öfver
hennes ansigte.
Och medan Elin satt i soffan, gled blicken från moderns
gestalt och bort till fönstret. Hon såg en flik af den blå
himlen och topparne af ett par kvistiga popplar, som stodo
ute på gården, och där borta ett par svarta tak och ur en
skorsten röken, som i tunga tappar trängde sig fram genom
den fuktiga vårluften. Där nedanför låg staden, den stora
staden, dit hon fått gå ibland, när modern hade skickat
henne något ärende, eller när hon eljest kunnat komma ifrån,
och där hon brukade stå och betrakta alla de granna sakerna
i butikfönstren: halsdukar och klädningstyger och smycken
och hattar, där hon brukade se på vaktparaden, när den gick
öfver Norrbro, och höra på musiken, som klang så stolt, när
det bar af uppför slottsbacken. Där hade hon en gång i sitt
lif fått gå på operan och sett riddare i lysaude drägter med
hvita trikåer och en flicka, som sjöng så vackert om, att hon
mördat sitt barn, och som satt vid en spinnrock och spann,
och krigare i kyller och kragstöflar och dansande flickor i
skärt och hvitt med mjuka, hvita sidenskor och långa
fladdrande slöjor af tyll och midt ibland alt detta en rödklädd
riddare med ett underligt namn, som hon aldrig kunde
komma ihåg. Han var den onde själf, ty han talade så
styggt och ville göra alla illa och skrattade så hemskt, medan
det gröna skimret blänkte omkring honom.
Och så log hon igen och gungade sakta med den ena
foten öfver den andra, när hon kom att tänka på honom,
tapetseraregesällen, som bodde midt öfver gatan, som brukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
