- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
233

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Iao —

Jag har hela tiden sagt, att han fick lof att vänta, om han
hade alvar med det. För först var det din syster, men nu
är hon vuxen och reder sig själf. Och se’11 var det dig,
som jag inte ville lemna ensam här, och några främmande
barn vill han inte ha, säger han. .Men nu har ju du också
gått och läst och kan få en plats, ocli hur det är, så blir
jag gammal till sist och orkar inte med att arbeta som förr.
Och en kan aldrig veta, men kommer något på för nå’n af
er, så kan det alt vara godt te ha nå’n och vända sig till.
Och Johanson håret bra och står sig godt, så blir jag bara
väl hans hustru, så ska det 110g räcka till med litet åt
er med.

Elin gaf sig till att se på modern. Mon hade aldrig
kommit på den idén, att modern kunde komma att gifta
om sig.

Madam Söderström var en kvinna på en åtta och tretti
år. Hon var liten och fetlagd med ljusgult, slätstruket hår
ocli mattlilä ögon, kring hvilka åren dragit ett par lätta
rynkor. Hennes ansigte hörde till dem, som åldras sent,
och hennes gestalt var ännu fyllig och fast. Arbetet hade
ej nedtryckt henne, blott gifvit hennes ansigte ett uttryck af
vakenhet och raskhet. Hennes händer voro små och
knubbiga, fulla af tina rynkor och med en blaskigt röd färg, som
kommer af att alt för mycket handtera våta kläder.

Elin såg bort och rodnade.

— Ska det bli snart? sade hon.

— Ja, vi hade tänkt 1111 i sommar, ifall jag kunde få
nå’n bra plats åt dig.

Elins hufvud sjönk allt längre ned mot bordet. Hon
lutade pannan mot händerna och grät tyst.

Modern gick fram till henne, böjde sig sakta ned och
tog undan hennes händer.

Gråt inte, barn lilla, sade hon. Vi ska nog se till.
så du får det riktigt bra. Jag gör det ju för er skull, vet
jag, barn. Tänk för er te stå aldeles ensamma, om jag faller
ifrån och inte kan hjälpa er längre. Det är ingen, som vet,
hvad som kan hända. Och 0111 ni också får det bra, så

Gernandts Folkbibliotek. I. 30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free