Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slipper ni då i alla fall te ha besvär med mig, när jag blir
gammal och sjuklig.
Elin torkade bort tårarna och såg upp.
— Ja, och så är ban ju så gammal, sade hon.
- Tänk nu inte på det längre. Han är duktig och
rask än. Det kan ingen se på honom, att han är nära
sextio år.
De hjälptes båda åt att duka af bordet och torka
diskarna. Plötsligt sade modern:
Det är en sak till, som jag nu också ska säga dig.
Du tänker väl inte på, att det ska bli något riktigt af mellan
dig och Fredrik. För du är ju bara barnet än, och han har
ingenting häller, så det blir bara elände af.
Elin höll upp tallriken, som hon var i färd med att
torka, framför ansigtet, när hon svarade:
- Ahnej, jag tycker inte just om honom häller.
- Kom ihåg att jag säger dig det, fortfor modern.
Du får lof och låta honom veta, hvad han har att rätta sig
efter. För han är så konstig till lynnet och inte als lik
andra karlar. En vet aldrig hvad han kan ta sig till.
— Ja, tala inte om det, mamma. Inte tänker jag på
att gifta mig inte.–
Elin kände sig mycket underlig till mods efter samtalet
med modern. Hon skulle bli lemnad åt sig själf, komma
bland främmande, arbeta för att lefva. Ensam, aldeles ensam.
Hela sin barndom hade hon lefvat på söder, på
Maria-sidan. Hon kände hvarenda vrå där. Här hade hon brukat
åka kälke, och här hade hon gått hvar dag på väg till skolan,
utför den branta backen, där hon så ofta fallit omkull, när
det var halt, så att böckerna flugit åt ett håll och
frukostbrödet åt ett annat. Här på gården under de långa
popplarna hade hon brakat leka med en annan flicka, och där
hade gossarna i skolan slagit henne med snöboll, så att lion
gråtande och andfådd af rädsla hade störtat hem.
Och hon mindes, hur ofta hon om aftnarna stått i
porten, när lyktorna tändes, och sett ut öfver den långa, dubbla
raden af ljus, som höjde sig utmed de låga husen uppåt
Hornskroken och nedåt Oütgatan till, där den bågformiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
