- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
257

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon fick vänta en stund, innan han kom. Till sist såg
hon honom framför sig på trottoaren. Han gick lätt och
livisslade på en munter melodi.

Han tog henne under armen, men hon såg ej glad ut
som vanligt. Ilon stirrade frammåt, och när hon talade, hörde
han. att hon hade gråten i halsen.

Han såg på henne och frågade: Hur är det fatt?

— Jo, jag var hos doktorn i går. Du vet, att jag har
varit ängslig en tid.

Ilan svarade ingenting. Han förstod ju så väl, hvad
hon skulle säga, och en känsla af alvar och skuld
bemäktigade sig honom.

Kom, så gå vi hem till mig, sade han.

Han hade flyttat och bodde nu i ett af de nybygda
husen vid Humlegården.

Det var redan i början af Juni. Kvällen var mild och
ljum. De gingo öfver Humlegården, fram under de resliga
träden, som slagit ut sin första späda grönska, mellan de
(inklippta gräsplanerna, där gräset stod ljusgrönt och jämt.
Det var tystnad och fred rundt omkring, och ljudlöst gingo
de vidare. Utan ett ord nådde de det hus, där Gottfrid
bodde, och gingo in.

Han tände ljus och hjälpte henne af med kappan.
Ilon satte sig i soffan, och ban gick en stund fram och åter
på golfvet.

Plötsligt stannade han framför henne.

— Nå, hvad sade han?

— Doktorn? Ja, det förstår du väl.

Hon lutade sig mot soffkanten och dolde ansigtet
i händerna.

Han gick några steg igen. En sällsamt blandad känsla
bemäktigade sig honom. Det var ånger för egen del, tanken
på ansvar gent emot det lif, som var väckt genom honom,
medömkan med henne, som satt där framför honom och grät,
en obehaglig, plågsam, irriterande allmän misstämning. Det
var ungefär, som om han spelat ett liögt hasardspel, förlorat
och med grämelse såg följderna för framtiden i förstoradt
fantasiperspektiv.

Grrnmull* Folkbibliotek. I. 33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free