Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han gick fram till Elin igen och satte sig bredvid henne
i soffan en smula otålig, obeslutsam, utan att veta, hvad ban
skulle taga sig för, eller hvad han skulle säga henne. Och
hans stämning vek för en mild känsla af sympati för henne,
som i alla fall höll af honom så oändligt mycket mer än
han henne. Han tyckte ett ögonblick, att han älskade henne,
just därför att det, som nu förenade dem, var något annat
än blotta njutningslystnaden. Det var det gemensamma
alvaret och den gemensamma smärtan. Han smekte sakta
hennes hår och drog henne till sig, ocli medan han kysste
tårarna bort från hennes kinder, erfor han ett obeskrifligt
behof att på något sätt. vara henne ett stöd, att låta henne
förstå, att hon kunde lita på honom. En fantasi for igenom
hans hufvud, att han skulle inrätta ett litet hem åt henne,
där hon skulle lefva med deras barn, och för hennes skull
ville han förblifva ogift, och hon skulle få det riktigt bra
och aldrig, som så många andra, behöfva lida för det felsteg,
som i alla fall var hans skull mera än hennes.
Han sökte efter något att säga henne, men ban fann
ingenting annat än detta: Gråt inte, gråt inte. Det ska
nog bli bra.
Till sist blef hon lugnare, och äfven Gottfrid började
se bela saken i en något olika dager. Det var ju belt
naturligt, och det gälde bara att ställa alting så förståndigt som
möjligt.
De sutto länge samtalande. Han talade till henne
vänligt och lugnt. Han ansträngde sig, för att hon ej skulle
tro, att han ville blifva af med henne, efter det som skett.
Och när Elin till sist skulle gå hem, och han följde henne
bela vägen, var hon nästan mer uppsluppen än hon brukade
vara. Hon skämtade själf och skrattade åt hans infall. När
han hemma vid hennes port bjöd henne godnatt, smög hon
sig intill honom ocli skrattade litet, medan hon såg upp i
hans ansigte med sina glänsande, glada barnaögon.
— Vet du, jag tycker ändå det är så lustigt, att jag
skall bli mamma, sade hon.
Han smålog tvunget och sade henne godnatt, Men när
ban gick hem öfver gatorna, förföljdes han af den tanken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
