Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 266 —
— Ja, det var just det, ja, Om det inte vore, som det
är, skulle jag aldrig tro dig. För har du gått med.mig...
— Gottfrid! — Hon hrast. i gråt och gick fram emot
honom. — Gottfrid! Hur kan du säga så?
— Ja, ja, gråt nu bara inte. Jag säger ju inte, att
det är så. Hvarför ska du ta så illa vid dig för alting
också? — —
Hon kände en plötslig förbittring, som kom henne att
kväfva tårarna för att åtminstone se lugn ut. Och hon talade
icke mer om saken. Hon skulle hafva velat gå sin väg och
aldrig se honom mer. Men hon vågade ej. Ty följderna
skulle ju ej hafva drabbat henne själf så hårdt som en annan.
Hon lät tiden gå, och hon intalade sig, att ban i grund
och botten kanske ändå inte menade så illa. Han var
förargad, och då säger man så lätt hårda ord. Och dessutom
hoppades hon, att när ban en dag verkligen fick se sitt barn,
så skulle han ej ha hjärta att skicka bort det till främmande,
fast ban sade så nu.
Men hon hade i stället börjat att tänka öfver, hur hon
skulle ställa det för sig själf. Hon tänkte efter och hon fann,
att hon skulle kunna stå ut med att vara mindre vackert
klädd. Det gick för sig att inte ha roligt och ändå arbeta
ensam, fast hon visste, att hon altid skulle få lof att arbeta.
Bara hon fick behålla sitt barn. Bara han ej ville taga
det från henne.
Och hon förnam en slags stilla lycka vid dessa tankar.
Friska och unga spirade förhoppningar inom henne, som hon
aldrig drömt om förr, midt ibland det, som hon tyckte vara
tungt och glädjelöst, såg hon ett rosigt barnaansigte, som en
gång skulle tacka henne, för att hon ej skickat bort honom
bland främmande, där han kanske skulle få svälta och fara
illa. Ocli innerst inom henne grydde en aning om, att man
kunde få något att lefva för i lifvet.
Och dagarna gingo. Elin satt numera mest inne. Det
pinade henne, att människor sågo på henne, när hon gick
ut. Iion hjälpte frun, som hon bodde hos, att sy bela
förmiddagen, och efter middagen höll hon på med arbetet, till
dess hon blef trött, och det började skymma. Då lade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
