- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
291

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

291

— Tala inte om det nu, bröt han ut. Kom inte fram
med det där igen.

Elin kände, bur hennes sinnen omtöcknades af rädsla.
Hon lade båda armarna omkring honom och höll honom
med hela sin styrka tillbaka. Och i feberhast strömmade
orden från hennes läppar.

— Gör inte på det sättet, sade hon häftigt och lågt,
och med en plötslig kvinlig fint tillade hon: Vi kan ju bli
förenade än. Om din hustru dör en gång, så kan du ju
få mig.

Han satte ena foten på båtkanten, så att båten nästan välte.

— Har du något att lefva för? ropade han vildt. Jag
har ingenting.

Hon skrek högt af förskräckelse, och i förtviflan
utbrast hon:

— Ja, det här jag. Jag har ett barn. Jag har ett
barn. Och det vill jag inte dö ifrån.

Han steg tillbaka ned i båten, och hans muskler
slappades. Han nästan föll ned på akterbrädan, och under en
våldsam gråt, som skakade bela hans kropp, snyftade han:

— Jag ser att du är rädd för mig. Gud i himmelen
hvad jag är olycklig.

Snabbt som tanken löste Elin upp knutarne, satte sig
själf vid årorna och rodde båten i land.

Hon gick hela vägen hem i ilande fart, utan att se
hvarken till höger eller till venster. Hennes ben vacklade
under henne, och hon kände oupphörligt som frossilningar
utefter hela ryggen.

Fredrik följde henne utan att säga ett ord. Men när
de kommo fram till hennes port, räckte han med en famlande
rörelse ut handen och grep efter hennes.

-— Jag ser att du är rädd för mig, sade han igen. Jag
tänker inte göra dig något ondt.

Hon drog tillbaka handen och sprang utan att kunna
svara uppför trappan.

När hon kom in, tog hon med feberaktig brådska af
sig kappan, satte sig på en stol midt framför vänninan, som
hade hennes gosse i knät, försökte säga något och brast i gråt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free