Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andra blef förskräckt.
— Men hvad är det, Elin? Herre Jessus, hvad är det?
Elin skakade på hufvudet utan att svara. En lång
stund satt hon stilla och bara vaggade fram och tillbaka.
Så gaf hon sig till att berätta, utförligt och noggrant, kom
ihåg hvarje småsak. Hon talade med feberaktig brådska,
hennes läppar darrade, och gång på gång måste hon kämpa
mot snyftningarne, som ville bryta fram igen.
När hon slutat, tog hon gossen i knät och kysste lians
mun och kinder. Hon hade endast en tanke, endast en
känsla, den, att hon ännu fick lefva kvar hos gossen. Ocli
hon ville ej dö ifrån honom. Hon ville lefva och arbeta,
lida och sträfva för honom. Hon ville vara, där han var,
•och hon skulle aldrig med vett och vilja lemna honom ensam,
som hon hade blifvit lemnad ensam själf. Hvad skulle det
blifva af honom utan henne?
Och när spänningen gifvit vika, kom eftertanken i
stället, och hon grubblade och grubblade öfver, hvad hon
skulle taga sig till. Men hon fann ingen utväg. Hvad hon
än tänkte på, stod hela scenen på sjön i ohygglig liflighet
för hennes ögon, och hon tyckte ännu, att hon hörde Fredriks
röst, när han ropade till henne: Ska’ vä dö nu?
Det hade legat en frestelse i den tanken, en farlig
frestelse. Ilon hade tänkt på det själf — förr. Men det
var öfver nu. Det var öfver. Och hon visste, att hurudant
hennes lif också blef, skulle hon ändå lefva det för hans
skull, som inte hade någon annan i vida verlden att trygga
sig till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
