Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 297 —
Elin lade undan syarbetet, som hon höll i knät.
— Ja, men nu är du gift, sade hon. Och nu har du hustru
och barn. Och jag har min gosse där, och det andra får
vara, hur det vill, jag är ändå glad åt honom. Det kan inte
bli på annat sätt och då är det väl inte lönt att tala om det häller.
Han stod stilla, en stund.
— Nej, det är väl inte det.
Så såg han upp till henne igen, och han tog ett steg
framåt, i det han mumlade:
— Men jag kan inte tåla och tänka på, att du en dag
kanske ska’ bli en så’n der dålig kvinna, som det altid går,
när di börjat på den vägen.
Elin blef inte als ond. Hon hade så ofta själf tänkt
därpå och varit rädd därför, och det var henne så klart, att
andra skulle tro det om henne. Hon skakade bara på
hufvudet och svarade stillsamt:
— Nej, det ska’ jag säga dig, du må tro mig eller
inte, att det blir jag aldrig.
— Ja, jag tror dig nog, sade han och tog henne i handen.
Ocli nu skall jag aldrig gå öfver den här tröskeln annat än
en gång som enkling, tillade han.
Elin nickade.
— Adjö, sade han i dörren utan att se sig om.
— Adjö.
Men när han gått, gick Elin fram till gossen, som låg
och kröp omkring på golfvet, satte sig på buk ned bredvid
honom, tog honom i famn och kysste honom gång på gång,
medan hon hela tiden mumlade, som om hon talat till en.
som kunde förstå henne.
- Nej, pysen min, så illa ska’ det inte gå. Mamma
ska’ inte glömma bort dig.
Så satte hon nu barnet på golfvet igen, gick fram till
fönstret och tog fatt på sitt arbete. Och medan hon flitigt
trampade på maskinen, sken höstsolen in genom fönstret,
där solstrålarne flyttade sig från hennes axlar och hår,
bildande som en bred väg fram öfver golfvet, och stannade
vid nyckelhålet på dörren, där de glittrade mot luftens
damkorn i ett regnbågsaktigt ovisst skimmer.–
Gernandts Folkbibliotek. I. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
