Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 309 —
man knappast kunde sofva i fred, om man var aldrig så
trött. Ingenting hade man, som var ens eget, och om man
så trillade från morgon till kväll, så kom man ändå inte
längre än till att bo i andras rum och kanske få litet hjälp
af patron, om det blef sjukt i familjen, eller 0111 nå’n af
barnen skulle gifta sig. Nej, det ville han inte. Något för
mer än farsgubben skulle han bli. Inte för att han hade
något emot gubben. Men det var ändå ett elände att gä
och tjäna som dräng, när man hade hustru och barn.
Det låg ett litet torp borta i skogen. Där fans bete till
en ko och jord att sätta potatis och skog till bränsle. Petter
gick dit ibland om söndagarna, när ban tänkte på Klara.
Och då tyckte han, att det riktigt skulle passa för dem. Ett
kök och en kammare, godt vatten, vedbod och ladugård.
Och inte nå’n Anders, som behöfde komma och störa dem.
Det sista, tyckte Petter var nästan det viktigaste. Ty om
lian också blef gift med Klara, skulle ban ändå aldrig få ha
henne för sig själf, om de bodde i statbygningen. —
Det hade gått ett halft är, och Petter hade börjat
komma med på dagsverkena. Han gjorde dem samvetsgrant
och ordentligt, och då ban var en stark pojke, lyckades ban
i allmänhet bra, så att ban hade rykte om sig att kunna
bli en duglig arbetare. Men när det led mot den tid, när
ban visste, att Klara gick efter vatten, blef han alltid orolig.
Och kunde han komma ifrån, så gick han gärna dit för att
få hjälpa henne.
Klara brydde sig inte om honom ett tecken. Men hon
tyckte, att ville han hjälpa henne med att hissa opp det
tunga ämbaret, så kunde han gärna få det, och om någon
af hennes fästemän ibland var svartsjuk, så var det
åtminstone aldrig på Petter.
En lördagskväll i oktober, satt Petter igen som vanligt
nere vid brunnen och väntade. Och aldeles som den andra
gången, frågade Klara honom, om han inte skulle komma
och hjälpa henne.
— Jo, svarade Petter beslutsamt. Det ska jag nog
göra. Men först vill jag ha något annat.
— Börjar ban nu igen, sade Klara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
