Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 318 —
— Hvem tror du, vill dansa med dig, som tittar i
nordvest?
Petter stod stilla och såg efter paret, tills det blef
alldeles svart för hans ena öga. Han tyckte som altid, när
han försökt närma sig Klara, att han krympte ihop i sina
kläder och blef så liten och obetydlig och ful som den sämsta
mask på jorden. Men så usel och fattig hade han aldrig
känt sig. Att hon, som ban altid hade varit snäll emot, hon,
som han hade hjälpt och trälat för, burit ved och vatten åt,
fast han aldrig fått så mycket som tack, hon, som ändå
brukade kyssa honom, när de voro ensamma, och som kunde
vara vänlig mot honom också, att hon skulle säga åt
honom, så att folk hörde det till på köpet, att han tittade i
nordvest!
Att hon inte brydde sig om honom, det var hennes sak.
och det kunde ingen människa hjälpa. Att hon hade andra
fästemän, fast hon visste att han höll mer af henne än de
andra, det förlät ban henne gärna. Det var väl, för att han
var så ful, och det hade hon kanske svårt att vänja sig vid.
Att hon hade fått ett barn med en annan, var häller inte en
så stor skam, så att det gjorde något. Men att hon hade
kunnat säga åt honom, att han tittade i nordvest, det tyckte
1’etter, var det värsta, som kunnat hända honom.
Torpet och ladugården och skogen omkring stugan,
dricksvattnet och kon och täppan att sätta potatis på —
alt-ihop tyckte Petter var borta och förbi. Och om flickorna
voro sådana, så var han glad, att ban inte hade mer än ett
öga att se på dem med. Hade man två, fick man nog se,
det som var ännu värre.
Och medan tonerna från fiolen och handklaveret,
gnisslande och ljudande, blandade med ljudet af starkt trampande
fötter, fylde hans öron, vände han sig om och gick långsamt
tillbaka öfver backen.
Det var ingen hemma, det visste han. Ty alla voro
på logen. Det var bara de minsta barnen, som sofvo i den
stora syskonbädden. Och i spiseln satt katten och spann.
Han stälde sig midt på golfvet och började taga af
kläderna. Nog skulle han ha kunnat stanna kvar där uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
