Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 324 —
Men nog var del underligt ändå med människor, oeli ändå
underligare var det med kvinfolken. Ty dem,,som bara
noj-sade med dem ocb inte menade alvar. dem sprungo de efter,
som om de voro galna. Men den, som inte velat annat än
det, som var redligt ocb bra. den ville de inte så mycket
som se åt en gång.
l)et var en gåta, som Petter ofta funderade öfver. Men
han kom altid till det resultatet, att den ena människan var
si och den andra så, och att ingen kunde göra något vid den
saken. Och för sig själf sade han som så: »Ja! Klara kunde
ha haft mig, om hon hade velat. Men nu får hon alt se
sig om. Och det kan ingen göra något vid det häller.»
Men så började lian komma underfund med, att folk
pratade om Klara. Att få ett barn, det kan så vara, för då
kan det åtminstone bli godt och väl igen, sade folk. Och
Anders, som var i Amerika, hade ju tänkt att skicka henne
respängar, så att hon kunde komma efter. Men liar bon
fått ett till med en annan karl, då är det ingen heder med
kvinfolket.
Petter tick också veta, att hennes nåd haft bud på
Klara en gång till, och det måtte ha fallit hårda ord. Ty
det talades om, att Klara skulle flytta till hösten. Så hade
hon åtminstone sagt. Och nu berodde det på, om patron
ville lägga ett godt ord för henne. Ty patron var inte
riktigt så sträng i det kapitlet.
Men det märkvärdigaste var, att när någon talade illa
om Klara, så var det altid Petter, som tog henne i försvar.
Han höll på sitt, att den ena människan var si och den
andra så. Och det kunde ingen göra något vid den saken.
Och hjälpte inte det, så sa’ ban bara, att de kunde passa
sina qvinfolk själfva. Klara hade inte haft någon, som
passade sig. Och därför var det hennes sak, mente han.
Själf började han tänka på Klara igen aldeles som i
gamla dagar. Han såg henne, hur hon gick öfver gården,
med vattenbyttan eller mjölkspannen i hand, vickande med
höfterna ocb småskrattande för sig själf, medan hufvuddu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
