Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 50 —
Men hur det också var med detta, så hade Sven Ersson
haft lyckan med sig i världen. Han var nu bonden på
Hkoge-rum, åren hade gått, och ingen människa tänkte längre på,
att han från början bara hade varit en fattig torparepojke.
Han hade tur med sig, också när han gifte sig. Tv
svärmodern var död förut, och gamle Matts, som hade tagit
undantag, dog strax efter bröllopet. Det hann aldrig bli
några slitningar mellan gubben, som lämnat ifrån sig sitt,
och de unga, som hade fått ärfva, innan ägaren dött. Det
blef icke något gräl hvarken om brödfödan, fläsket, kofodret
eller de kontanta penningarna. Ty en vacker dag sjuknade
gamle Matts, blef lagd i den stora sängen inne i kammaren
och dog där en rägnig oktoberkväll, när blåsten suckade i
skogen.
Folk sade, att det kom an på den stora paddan.
Den satt och hoppade på ett ställe i gräset bredvid
grinden, hvarenda kväll.sedan solen gått ned, från tidigt på
sommaren till sent på hösten. Hon satt där bara och glodde
med sina stora trinda ögon, som stodo ut ur hufvudet och
hon rörde på det gråa knottriga skinnet, så att bela hennes
feta kropp gick som i vågor. I nder de ljusa
sommarkvällarna kunde man se, hur hon långsamt flyttade sig i det
låga gräset, ständigt på samma fläck, som om ingen annan
plats hade dugt för en padda att lefva på än just bär, där
folk skulle gå fram. Och kom man så gående en kväll, när
det var skumt, och skogen rundtomkring liksom tycktes klämma
ihop mörkret omkring det lilla fältet, som var fritt från träd,
då kunde man vara säker på, att hur försigtigt man också
,uick, så spratt man ändå till för något mjukt och klibbigt,
som foten trampade på och som kved och gaf efter under
skosulan, så att det kändes otäckt i hela kroppen.
— Den djäfla paddan, svuro drängarna.
— Det är för svårt med det otäcka kräket, sade Katrina.
Men ingen tordes röra henne. Ty det ska inte vara
bra att röra paddor.
Den, som svor värst öfver paddan, var gamle Matts.
Han hade blifvit stel i benen och långsam i gången på gamla
da’r. När han i skymningen under de mörka höstaftnarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
