Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kon hade dött.. När fadern sedan dog, hade lian sett, hur
modern gått omkring i gårdarna för att få sig en brödbit
här och ett halfstop mjölk där. Nu satt ban själf på eget
hemman. Allt som fans på gården, hörde honom till. Han
hade aldrig nappat på kroken och tagit lån hos
hypoteks-bankerna, som sögo näringen ur jorden och utarmade
bonden, hvilken tecknade sitt namn på papper, hvars betydelse
ban inte förstod, lick penningar i hand, köpte sig ett par
plogar och ett tröskverk och lefde som herreman på rästen.
Huset rådde han om, kreaturen voro hans, grödan, som stod
på åkern, bohaget, som fylde rummen — alt var hans
egendom, till hvilken ban med guds hjälp blifvit herre. Men
hans far hade icke haft någonting, när han dog, hans farfar
icke häller. Hvem som varit hans farfars far, det hade Sven
Ersson aldrig ens kommit att fråga om. Så långt hade han
ej haft anledning att tänka sig tillbaka i tiden för egen del.
Men nu slet det och ref i honom, när han tänkte på
att allt detta skulle gå ur slägten efter honom, att han skulle
vara den enda i hela sin familj, som någonsin egt något,
inkastad som en utböling på en gård, där ban börjat med
att träla för andra, och som han, när han dog en gång.
skulle lämna i främmandes hand. När han såg den mogna
säden böja sig för sommarvinden öfver dessa åkrar, som
buro så rikt på kalkgrunden och lågo så skyddade för alla
vindar genom skogen, hvilken slagit ring om fälten, då vände
sig hans ögon bort från allt detta, och han såg ned i
marken, medan han med en suck tänkte på, hur kort tid han
skulle vara herre däröfver. Det föreföll honom, som om
ban ägde detta för evigt, bara ban hade en son, som kunde
taga husbondetömmarna den dag, då gamle Sven Ersson
inte längre orkade att hålla dem själf.
Och när han då ändtligen blef fader till en son, då
tyckte Sven Ersson, att nu hade han ändtligen fått det, som
han ville, ocli nu kunde han säga, att han hade haft lyckan
med sig allt igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
