Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 354 —
tog säkert tag med venstra hand i en gren och höll den
högra färdig, och som han kommer sättande — det var rakt
obegripligt, hvad ban såg stor ut — så hugger jag tag om
ena benet på’n och svänger omen.
— Nej, hör du Gustaf, sade systrarna.
— Tror ni mig inte? Men då blef det så
besynnerligt. Jag tyckte mest, att jag inte stod kvar i trä’t.
— lian flög väl bort med dig, kan jag tro?
Nej, det gjorde han inte. Ingen hök flyger bort
med mig. Men lyfte mig ett tag, det gjorde ban- Och då
tänkte jag som så: »Jaså, du är illmarig, tänkte jag. Jaså,
du tänker flyga opp med mig, så jag ska’ slå ihjäl mig emot
backen, tänkte jag. Låt gå då! Sak samma, liur en
kommer ner. Det här går kanske vigare än att klösa ner utför
en gammal gran.» Jag såg bela skogen rätt under mig,
grenar och mossa ocli stora stenar! De stod upp öfver
marken, lagoma att slå ihjäl sig på, och stora bara grenar
tittade ut mellan barrena rätt inunder mig, precis som de ville
spetsa mig. Höken, han ville till väders. Men jag ville
ner. Och jag drog och drog. Men ban stretade emot och
flaxade. »Vänta, din lilla satan», tänkte jag, »du vill åt
himlen, men det vill inte jag än åtminstone.» Och så tog
jag ett tag till. Och så kände jag, att jag sjönk neråt.
Grantopparna reste sig öfver oss, och ett par buskiga grenar
slog mig i ansigtet. I)å skrek ban och tog tag med
vingarna. Men så slaknade ban, och pang — låg vi i backen.
— Jässus, men slog du dig inte?
— Jag?! Nej. Jag satt på ändan, kan jag tala om.
Men höken hade visst slagit sig, för ban var så lugn och
beskedlig och glodde stort, när ban fick se honan, som blef
rädd för oss och flög till väders, så att det skrapade mellan
kvistar och ris. Men jag slog höken i en sten, så han blef
ett mos. Och där ligger ban nu med bela familjen.
— Kunde det vara en hök, Gustaf? Var det inte en
örn? sade Katrina fundersamt.
— Det kan nog hända, att det var en örn, menade
Gustaf. För stor var han och stark, och flyga, det kunde
ban. Och fan i mig är det inte sant hvart eviga ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
