Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(381 —
Gubben både varit skraltig på sista tiden. Han hade
haft en svimning, som före jul lagt houom i sängen för flere
dagar. Han kände, att ban började blifva gammal, och han
talade ofta om, att ban behöfde hvila sig.
— Det är för väl, att Gustaf har börjat ligga i med
gården, nu se’11 du inte orkar så mycket, sade Katrina.
— Ja, sade Sven Ersson och såg in i elden, som ban
satt nära för värmens skull.
Han sade ingenting mer på en stund. Men Katrina
teg, ty hon märkte på hans sätt, att ban ville säga något.
Till sist nickade han ett par gånger och strök sig med
handen öfver ögonen.
— Jag har haft lyckan med 111ig i allting, sade han.
Herren har välsignat mig med åker och gröda; boskap och
pänningar har jag också, goda barn bar jag haft, och på
sistone kan jag dö lugn, därför att jag inte behöfver frukta
för min ende son.
Sven Ersson läste inte ofta i bibeln, men när ban tänkte
högtidligt på sitt lif, hände det ibland, att han lånade
skriftens uttryckssätt för att tydliggöra, hvad ban kände. För
honom hade hans son varit det största, kring hvilket hans
lif hade samlat alla sina ansträngningar. Och ban knäppte
sakta ihop sina händer, när han sade de sista orden.
— Månntro om de inte komma snart? sade Katrina
om en stund. De skulle bara ta’ hem ett lass ved, innan
det blef för mörkt.
— Det är månsken ute, sade Sven Ersson. De ser nog.
Och det blef åter tyst i stugan, i hvars ena hörn lill-
Sven hade sonmat mot sofflocket.
Om en stund lyssnade Katrina igen.
— Nu åker det, sade hon, ja, 1111 åker det bestäihdt.
Därmed satte hon på kaffepannan och började raka undan
och blåsa opp i elden.
Det dröjde inte länge, förrän knarrande stöflar hördes
ute i den tilltrampade snön, och Gustaf trädde in.
— Hvar är Johanna? sade Katrina.
Sonen dröjde en stund med svaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
