Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hon kommer nog snart, svarade han.
Hans röst lät lite osäkert, och sedan han hälsat, slog
han sig ner.
— Det är så. att jag har något att tala viel far om,
började han slutligen.
Sven Ersson nickade och vände sig litet om, så att
lågan från spiseln lyste på hans gråa hår, som i eldskenet
blef nästan hvitt. Han såg på sonen, som satt där orolig
och röd i ansigtet, sökande efter orden.
— .Jag hade tänkt, att det vore bäst, om jag kunde
komma bort på en tid, började sonen.
— Bort, sade gubben, hvart då?
- I ska’ inte bli rädd, far, fortfor Gustaf lugnare. För
jag kommer nog igen. Men jag vill till Amerika.
Sven Ersson sjönk ihop, en trötthet, som han inte
orkade kämpa emot, kom öfver honom. Han gjorde en
rörelse med händerna, som om ban fruktat att falla från
stolen, höjde så hufvudet och såg åter på sonen.
— Har du det inte bra här? sade ban.
— En kan ha’ det bättre, menade Gustaf.
Men när ban blef varse, hur fadern såg ut, talade han
inte mer om det. I stället började ban förklara, hur han
hade tänkt sig framtiden. Han skulle resa på våren, vara
borta ett par år, högst tre, sedan skulle han komma igen,
och då skulle ban ha’ förtjänt, så att ban kunde lösa ut
systrarna och en gång taga gården efter fadern.
Gustaf talade så länge, att han glömde allt omkring
sig, såg ingenting, hörde intet, förrän han spratt opp vid,
att dörren öppnades och Johanna kom in.
— Jässes, Gustaf, du ta’r lifvet af far, skrek flickan
och sprang fram till den gamle.
När Gustaf började att tala, satte sig Katrina ner och
gömde ansigtet i sitt förkläde. Hon grät, utan att höra på,
ty hon förstod på förhand, hur allt skulle komma. Slaget
var så oförberedt, så nytt, att modern bara grät under
känslan af den tunga tid, som skulle följa. Inte häller hon
hade sett på Sven Ersson. Med slutna ögon satt han
hopsjunken på stolen och talade icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
