Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(387 —
Men på hemvägen undrade han, livad det kommit åt
gamle Jansson. Hade han tänkt att göra det gamla godt
igen? Eller var han bara pratsjuk? Sven Ersson trodde
just hvarken det ena eller det andra. Men det föll honom
in, att man kanske mjuknar en smula, när man går ensam
hemma och väntar på sin son. Det gjorde honom riktigt
godt att tänka på, att Jan Jansson inte liade det bättre
än han.
När ban stannade hemma under vagnstaket, kom
lill-Sven springande och ropade:
— Far! far är hemma!
Det stack till i Sven Ersson först, och han svarade:
— Morfar ska’ du säga, pojke.
Den lille stod och tittade och undrade. Han begrep
inte, hvarför det skulle vara på annat sätt nu. Och han
hade bela tiden gått och väntat på, om inte far skulle ha
något med sig åt honom ifrån sta’n.
Men när Sven Ersson såg pojkens frågande min,
ångrade han sig.
— Säg du far, sade ban och lyfte honom opp på ena
hästen, som stod lös och väntade utanför stalldörren. Du
förstår inte bättre.
Men inom sig fick ban en underlig tanke, att hur det
nu också gick, så en pojke hade han i alla händelser. Och
han tänkte för sig själf, — att i den delen var han rikare
än rika Jan Jansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
