Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(388 —
Fick lian då intet veta, kom han missmodig hem, och
det blef långa orons dagar, innan bref kom. En gång
ute-blefvo brefven alldeles under ett halft år, och då var allting
som dödt på Skogerum. Ute i bygden fick Sven Ersson
veta, att sonen hade haft det svårt. Men det bref, som
ändtligen kom, berättade intet om detta.
Gustaf hade blifvit som en saga i hemmet. Nu när
han var borta, var allting, som han hade gjort, bra. Hans
jagter och äfventyr berättades för dem, som kommo på
besök. Hans äfventyr mindes och erinrades, livad han hade
sagt då och gjort då, togs fram, berättades, gömdes ocb
berättades igen, och hans minne var glädjen och solljuset, mot
hvilket alla logo, och vid hvilket alla värmde sig. Hans
bössor hängde på väggen, som han hade lemnat dem, och
handklaveret stod orördt på sin hylla. Om aftnarna tog
Katrina ibland ned det och torkade bort dammet. Det väckte
alltid något minne, men det hände ibland, att Sven Ersson
suckade vid minnet.
Iian var gammal och svag, orkade inte att arbeta som
förr, och han hängde fast vid tanken på att få återse sonen
som vid det enda, lifvet hade att bjuda honom. Men fast
han alltid talade om sonens återkomst som om en afgjord*
sak, så trodde han innerst aldrig, att ban skulle uppnå den
dagen, och han skref inte ett bref till Gustaf, utan att fråga,
när han tänkte sig hem.
Sven Ersson lick bref med pangar, som skulle afsättas
för att en gång lösa in gården. Men på frågorna, när ban
skulle komma hem, svarade Gustaf aldrig, och hvart bref,
som kom, lade gamle Sven Ersson därför bort med en suck
och satt länge sedan ban läst det, och stirrade tyst framför
sig. Ty för hvarje gång hoppades ban, att nu skulle det
kanske stå någonting om detta, hvilket lian först och sist
ville veta, och för hvar gång sveks hans förhoppning. Men
för hvarje gång detta skedde, flyttades också den
efterlängtade dagen bort. Ocli till sist var den så långt borta, att
Sveu Ersson inte längre kunde se den.
Och då började ban belt oförmärkt att fästa sina
tankar på annat och närmare håll. Det fans en liten pojke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
