Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(427 —
tankar, så att han aldeles glömde bort, att han sagt
detsamma en gång förr. Han kände, att han hade rika Pehr
Ohlsson i sin hand, och det riktigt kittlade i honom att få visa
det. Men han kunde ändå inte komma sig för att kalla
honom för svärfar med detsamma, och därför satt han och
funderade på, hur han skulle lägga sina ord för att riktigt
snärja gubben.
— Ja, gudskelof, vädret har nog varit bra, sade Pehr
Ohlsson för andra gången. Han började bli otålig, och han
kunde rakt inte begripa, hvad den andre ville. Ty frågan
om dottern ansåg han ha blifvit slutbehandlad en gång för
alla, och att det gälde henne, det föll honom inte in.
Nå, fortfor Karl Johan i ogenerad ton, och det kom
ett uttryck af skadeglädje i hans ögon, som gjorde Pehr
Ohlsson litet orolig. Då kanske nämdeman är liksom mera
benägen att tala något om vår gamla affär.
— Jag vet inte om nå’n affär oss emellan, afbröt
Pehr Ohlsson.
— Tänk efter ändå, menade Karl Johan och lade hatten
ifrån sig. Det är alt något, som vi har otaldt med hvarandra.
— Inte jag åtminstone, sade nämdemannen tvärt. Han
började få en aning om, att samtalet skulle få samma
vändning som sist. Men detta föreföll honom som något så
oerhördt, att han i det längsta ändå ville låtsa, som om ban
ingenting begrep.
— Nämdeman var inte riktigt vänlig mot mig sist,
fortfor Karl Johan. Men det kom väl af, att då fans det inte
något skäl för mig att få Sophie. Men se, då tänkte jag,
att det kunde alt bli så också, att Pehr Ohlsson kunde få
säga ja till sist och ändå vara glad, om jag tog henne.
Pehr Ohlsson sprang upp och slog näfven i bordet.
Han var aldeles röd i ansigtet, och ådrorna svälde på den
seniga halsen, hvilken syntes öfver den öppna skjortan.
— Hvad fan skulle det vara för ett skäl? röt ban.
Karl Johan satt stilla och njöt af den andres vrede.
Han kände, hur ban hade honom i sin makt, och ban visste
på förhand, att bara sanningen kom fram, skulle gubben
vara tvungen att ge med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
