Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(430 —
befann sig ute på gården, med hans hatt, slungad af en
kraftig hand, rullade efter honom.
När Pehr Ohlsson blef ensam med sin dotter böjde han
sig ned och såg efter, om han gjort henne illa. Det ångrade
honom, att den andre skulle ha sett, när han slog henne.
Och på staika armar lyfte ban henne upp och lade henne
på soffan.
— Gråt inte, sade han kärft. Du ska’ nog bli gift
utan den där pojkkraken.–
Men Karl Johan stod ensam på gården och borstade
andfådd dammet af sina kläder. Alt hade gått så hastigt
och kommit så oväntadt, att han i börjän inte kunde förstå,
hvad som hade händt. Han stirrade på trappan, på dörren,
som blifvit stängd efter honom, och med ens gick det upp
för honom, att han hade spelat den svages rol, och att,
innan han kom till pangar och makt, skulle han alt få göra
många strutar och väga upp åtskilliga skålpund gryn.
Med händerna i fickorna och lutande i kroppen, gick
ban långsamt nedåt vägen, som ledde till sjön. Han tänkte
på alt och ingenting, känslorna myllrade inom honom, så
många och så olika, att han ej kuude reda dem, de pinade
honom, som om man vridit en törnkäpp i ett öppet sår,
hvart lian vände sig, tyckte han, att det var något, som stack
honom, och när han kom utför backen, satte ban sig ensam
och förbi bredvid vägen och grät af vrede och hämdlust,
grät öfver sina svikna förhoppningar och sin egen dumhet.
Så usel var ban altså, bara för att han var en
backstugu-sittares son, att Pehr Ohlsson kunde sparka ut honom som
en hund och hällre lät dottern sitta där med skammen, än
att ban skulle gifta sig med henne. Så långt stod han
under andra, att han var som ett skabbigt djur, hvilket ingen
vill komma nära, för att inte otäckheten skall smitta af sig.
Han hacle trott, att han var uppe, och nu -— utkastad,
trampad tryckt ner i sin egen låga ställning, utan möjlighet att
komma längre, led han alla den gäckande äregirighetens
och den sårade fåfängans bittraste kval.
Han tänkte på sin barndom. Han såg modern den natt,
då hon trodde, att han sof, och han i mörkret urskilde hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
