Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(432 —
Granbarret den 18 Juli.
Till min fordoms älskade
Dygdädla Jungfrun Sophie Ohlsson
i Nämdö.
Det hafver händt underliga saker, när jag nu fattar
pennan för att skrifva dig till och säga dig farväl. Icke hade
jag trott det, och icke hade du trott det, när vi sist
träffades och i kärlek sutto hand i hand i den tysta skogen. Din
fader har. icke uppfört sig rätt emot mig. Såsom en sanu
israelit, i hvilken intet svek är, kom jag till honom för att
försona ungdomens öfverilningar och i tukt och ära bedja
dig till min trogna maka genom lifvet. Men med hugg och
slag och hårda ord mottog ban mig, och med vrede jagade
han mig bort. Ty ban såg icke till min goda vilja, utan
till min ringa person, att jag icke är annat än en fattig
backstugusittares son, hvilken förtjänar sitt bröd genom att
sälja för andra och intet afseende hafver ibland
människo-nem. Jag vill dock berätta dig, att hans anfall icke hafver
skadat mig hvarken till lif eller lem, utan att jag Gudi vare
lofvad både kunde gå hem och själf rodde mig öfver till
Granbärget. Min svarta röck blef något nött på den ena
ärmen. Men jag aktar detta för intet ocb vill ej göra
fordran på någon ersättning. Ty jag är en ärlig man ocb vill
icke genom konster och pock tilltvinga mig fördelar af dem
orättfärdigom.
Ensam får jag nu gå min stig, och på Sophie får jag
ej mera tänka i denna världen, som är full af sorg och
bekymmer för dem, som redligen vilja lefva. Din fader hafver
visat mig ut ur sitt hus. och ensam sitter jag nu på min
kammare och skrifver dig till för sista gången. Ty aldrig
får jag se dig mer och när du får ditt eget, så glömmer du
snart, att du någonsin tänkt på fattiga backstugusittarens
son Karl Johan Andersson, eller som ban nu skrifver sig,
Höglund. Genom mycken sorg och arbete går vårt lif, men
jag misströstar icke, ty såsom Herren underligen hjälpte den
patriarken Josef, hvilken kom till stor lycka i världen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
