Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(434 —
Ocli Karl Johan förrådde sig icke för någon människa.
Han arbetade och tänkte för sig själf, var höflig och rapp i
boden och lät ingen komma på sig med någon anmärkning.
Men inom honom växte planerna, som när små envisa skott
skjuta upp efter afhuggna aspstubbar. Ju mer man hugger,
desto kvickare skjuta de raska telningarna i vädret, raka,
gröna, snabba i växten och med ödmjukt darrande blad. —
Då hände det en dag, att en gumma, som kom in i
boden, frågade Karl Johan, om han visste, att det stod illa
till med morän på Rågholmen. Karl Johan tackade för
underrättelsen, gick genast till Jönsson och bad 0111 lof att få
fara öfver och se till sin gamla mor, som var illa sjuk.
Ty ju mer han hade börjat att göra upp planer för sin
egen framtid, och ju mer han hade känt, att skulle någon
hjälpa honom, så skulle han göra det själf, desto mer hade
hans tankar börjat syssla med, hur mycket det kunde vara,
som modern skrapat ihop och stoppat i strumpsockorna, som
hon gömde i väggen. Det var det, han hade tänkt på, när
han skref till Sophie, att han inte kunde lämna orten, så
länge hans gamla mor lefde. Det var dessa pängar, som
i hans planer på sista tiden altid hade spelat rolen af
räddning, när han tänkte på framtiden, dessa pängar, som skulle
gifva honom, hvad hans arbete icke kunde gifva på många
år: oberoende.
Därför rodde lian öfver till Rågholmen med en fart,
som om det gält lifvet. Och ban hade bara en enda tanke:
att modern kanske kunde dö, innan hon sagt honom, hvar
pängarna funnos.
Det var vid middagstiden en höstdag. Hela dagen
hade vinden svängt kompassen rundt, till dess att sjön hade
lagt sig i dödsstillhet mellan öarna, med denna
genomskinliga gröngråa färg, som vattnet får, när det är halfklart i
luften, och solen är borta, men himlen ändå icke är mulen.
Och i det lugna vattnet, som icke krusades af en enda fläkt,
plöjde båten en fåra, hvilken stod som en bred rand efter
den lilla farkosten ända bort till stranden, där den skrapade
upp med fören mellan stenarna, där tången lyste grön under
det gungande vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
