Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin.
Det var våren år 1825. Den hade kommit sent, och
i veckor hade man redan gått och väntat på den dag, när
landtmannen sknlle få sätta plogen i jorden. Men kalla
och regndigra hade molnen skockat sig öfver slätten, gång
på gång hade de skakat massor af snö ned öfver jorden,
och gång på gång hade dikena frusit igen, och snömörjan
hade lagt sig tjock i skogarna, där vattnet hade vält upp
efter det strida vårflödet och stod högt öfver körvägar och
gångstigar, medan porsen i kärran var krökt af snöslasket,
och vattnet hade stigit öfver isstyckena, som sugit sig fast
vid sälg- och albuskarnas nedre grenar.
Det var den vidsträckta, tunga, melankoliska slätten.
Så långt ögat nådde syntes ej annat än den flata ytan af
åker och jord, afbruten af otaliga, hvarandra korsande
gärdesgårdar, här och där en sträcka osmält snö bakom en
halm-dös eller i skuggan af någon hög dikesren. Längst bort höjde
sig, ensamt och svårmodigt öfver de jämna taken,
kyrkotornet i den lilla staden som låg midt på slätten, ocli på
andra sidan sträckte sig i en tung kroklinie den mörka
granskogen, där enstaka björkar stucko fram och bröto den
enformiga ringen af mörkgrönt barr.
Och öfver denna tafla hängde en mörk, tung himmel,
och den kalla blåsten från norr pinade fram omkring
knutarna på stora Högby, som låg i skogskanten, som om det
velat krypa i lä för de häftiga vindkasten, hvilka hade fritt
spelrum ute på slätten. Blåsten ruskade om me fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
